Ja Bad Betty gick ju inte direkt så bra som jag hoppats...Eller markarbetet gick faktiskt över förväntan för att vara oss. Inga strålande poänger men jag var nöjd med vad vi åstadkom i alla fall, och det var ju huvudsaken. Lite yviga rörelser på slalomövningen men då gick hon i alla fall ut ordentligt i svängarna. Och våran backning var jättefin!
Här är en liten snutt från träningen hemma nån vecka innan där precisionen äntligen började bli bättre. Och efter det så förbättrades våra linjer, vår fria trav och den fria skritten fick en 8a på provet. (Shoulder in precis innan man går upp på mittlinjen var hemligheten med slutlinjen!)
Men dressyren blev den stora besvikelsen tyvärr . För jag trodde nog att vi hade en riktigt god chans att göra bra ifrån oss. Vi har jobbat igenom flera grejor sista tiden. Våran presicion var mycket bättre. Det visar sig att röstkommandon funkar super på Annie. Och när jag frågade D visar det sig att man INTE får avdrag på det i cowboy dressage så det var ju super! Hon stressar mindre när man kan ta alla tempoväxlingar i ordningen röst-säte-skänkel. De gånger jag strular och det blir bara skänkel så blir hon stressad-det märks.
Torsdagen (2 dagar före) hade jag ridlektion och fick rida banan. Jättefint sa min ridlärare så då fick man ju upp hoppet. Annie var nöjd med sig själv. Speciellt som hon fick mumsa klöver efteråt hemma.
Men nu har jag lärt mig följande; På den här tävlingen måste man vara jättestratetisk. Jag var mitt i startfältet så jag fösökte göra bort markarbetet och sen rida fram för dressyren. Dessutom hade vi gått omkring och stått och kikat ordentligt på domartältet tidigare på morgonen, och då verkade hon helt cool med det så jag fick lite falska förhoppningar....Och jag fick alldeles för lite tid att värma upp för ridningen. Jag skulle prioriterat ridningen mycket mer. Och inte lita på att det känns mjukt och fint och tro att allt är fint. Jag MÅSTE köra ordentlig uppvärmning hur det än känns när man liksom provar på henne....
Jag tycker riktigt det syns hur miserabla vi kände oss här Annie och jag. Här var jag precis på g att lasta in henne i transporten redan vid lunchtid eftersom jag strök oss i trail class...:(
Och sen får vi väl hoppas att det kommer en cowboy dressyr tävling nån gång där det inte ösregnar och vinden sliter i presenningar alldeles vid ridbanan; det var nog maximal otur ändå...Hade vi fått lika bra betyg som på andra halvan av provet hade vi nog lyckats gå upp till dom förbenade 72%....
Och i hällande ösregn så kastade jag in handduken och strök oss i trail class. Det är ju vår värsta gren under de bästa av förutsättningar så varför halka runt på plaskblöt gräsmatta i ösregn med en mula som freakar ut för diverse övningar. Det verkade dömt att misslyckas den dagen tyckte jag-Nej det tar vi en annan gång!